Ibland blir det tokigt

... men lite kul också.

Vem är jag?

Jag är förvirrad.

Sist jag var på bolaget (fredag) fick jag visa leg.

Men när jag fastnade i poliskontroll i morse (måndag) blev jag kallad frun.

Förresten, en annan sak. Nu är jag igenom. Mina värsta gräsänkaveckor förbi. Ytterligare tre dagar och nätter inklusive helg allena med hela barnaskaran. Nu väntar bara grym hell week på jobbet men sen så.

Så bredvid ”Kanske under 20” och ”Frun” ska jag lägga Hjältinna på visitkortet.

Det kom ett sms

Stora har fått en mobil. (Inte min idé, jag ser inte nyttan, tycker hon är för liten.)

Men i alla fall. Stora har en mobil och det är eftermiddag. Jag står i köket och kokar de vanliga makaronerna. Stora är i vardagsrummet, fem, kanske sex meter bort.

Då kommer det. Det allra första sms:et sänt från min egen dotter till mig. Fatta känslan, fatta vad stort. Nyss gick ungen med skitblöja och nu messar hon. Rapp enkel kommunikation, här är en unge som fattat vad det handlar om. Inga jobbiga långa sms-noveller. Rakt på bara. Det viktiga först.

hej mam. kan ja få en mndarin

Tack GODE GUD att flickan har en mobil säger jag! Hur skulle vi annars klarat oss?

Fyra skitveckor till, sen så

Jag är tillbaka fysiskt efter hell week bara för att inse att det fortsätter lite till.

Nästa vecka är tvillingpappan borta tisdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Den här veckan går åt till att hämta igen förlorad tid på jobbet, både hans och min. Åka till jobbet samtidigt som sopgubbarna kör morgonpasset, hämta ungarna varje eftermiddag och koka snabbmakaroner (försökte variera makarondieten med quinoa en kväll, men det kan inte rekommenderas – big no no enligt dagmamman som fick byta bajsblöjor varannan timme...).

Det här är de stora prövningarnas tid. Det här är tid då vi inte har nåt annat val än att begrava huvet i makaronerna och bara köra. Eller säga upp oss båda två men det känns av nån konstig anledning inte som ett rimligt alternativ. Här ska kämpas. Som en ordentlig duktig svennefamilj ska vi kämpa och jobba och kanske ses vid chipsskålen på fredagsmyset. I veckor har vi på sin höjd morsat i dörren, jag hatar det, jag saknar min man! Men så är det nu. Vi får vänta. Närmare bestämt till helgen 20-21 mars som ger den första luckan mellan arbetsresor, köriga deadlines och åtaganden. Känns inte bra. Känns verkligen inte bra alls. (O du stora mammagud, giv mig styrka, är bönen för tillfället.)

Den enda tid som blir min och bara min och ska ägnas en fluffig morgonrock och frottétofflor är lördag natt då jag slaggar på hotell i stan. Men inte tillsammans, bara jag, tvillingpappan är hemma och passar barnen. Kommer jag kunna glömma kaoset i förorten och njuta av denna första natt utan nattvak på 1½ år? Hoppas. För förutom allt annat så sover ju lilla dottern skrutt. Hon håller både oss och sig vaken mellan två och fyra varje natt. Ibland busar hon till det och då blir det mellan tre och fem. En synnerligen stor skämtare för att vara så liten.

Läste DN häromdan och insåg att MAJA skulle kunna vara hon.

Men det problemet får också vänta. Nu kör jag bara, fyra skitveckor innan vi kommer ur tunneln. Jävlar den som lassar på mer då.

Det blir

inga långa blogginlägg från den här morsan den här veckan.

Från i morgon bitti och fem dagar framåt är jag solomorsa med tre ungar. Här ska slitas, nerver prövas, knogar vitna.

Jag kommer gå upp halv sex. Frukost, kläder, tjata tjata. Halvåtta lämnar jag ett barn, kvart i åtta lämnar jag två barn, sen infartsparkerar jag och tar t-banan till jobbet, sen tillbaka igen hemåt, in på Ica en snabbis, hämtar två barn klockan tre och ett barn halv fyra, sen fixar jag mellanmål medan de kastar sig på golvet och tröttgrinar och lagar middag medan köksgolvet utgör skådeplatsen för känslomässiga syskondraman där man sliter grejer från varann och bonkar i huvet, sen nattar jag två barn klockan sju och ett barn klockan åtta, sen diskar jag och rensar golven från duplo, inkletad spagetti och vällingpulver, tömmer en ryggsäck på våta badkläder och rutten frukt, packar om en ryggsäck med nytvättat och ifyllda lappar, plockar fram nya kläder, slänger in en tvätt med dagens bajskläder, sen borstar jag tänderna och sover lite och sen söver jag om nattvakande barn med välling och vyssanlulltassar. Sen är klockan halv sex och allt börjar om igen.

Tänk att vara en sån där flabbande och översminkad morsa som är med i Mama och dricker bubbel samtidigt som jag byter min fjortonde bajsblöja för dagen eller kanske överjordiskt tålmodig och käck som tvillingarnas dagmamma. Men jag blir bara matt. Får huvudvärk i förskott.

Så. För att palla har jag gjort som alla andra framgångsrika företag. Skaffat en ordentlig och väl utarbetad strategi. Allt annat skalas av. Allt som inte absolut måste göras får vänta. Det är mitt framgångskoncept. Så ska jag överleva.

Ikväll klockan 21 ställer jag om och blir Arbetshästen AB. See you another week.

Tandfeber

Fyra dagar av mammahjärtsnörp och jämrande krake. Men nu är han frisk.

Proverna visade ingenting. Öron okej, kisspåse okej, blodprov okej. "Virus", sa läkaren.

Men plötsligt hittade jag fyra nya tänder på gång både uppe och nere. "Nej, nej, kan inte vara det."

Det kan det visst det. Varför kan det inte vara det? Mina ungar får faktiskt feber och guckiga bajsblöjor och grinigt humör när tänder bryter fram. Hur konstigt det än låter och konstigt verkar det ju tydligen vara för sambandet viftas bort som en irriterande flugjävel.

Nej mamman, feber får man av andra saker. Inte tänder, hör du det mamman. Bara att ge sig. Vita rockar vet alltid bäst. Föräldrar, dessa tjatiga, jobbiga satar, inte vet de nåt, och inte känner de sina barn bäst heller.

Inte frisk

Det svider i hjärtat att höra sin krake till son jämra sig hela natten. Inne på fjärde dygnet med hög feber. Inte direkt några andra symtom.

Hoppas vi får svar idag.

Läkartid 14.30.

Håll tummarna för min krake.